Avgörande möten och stöd

Cancerrehabilitering |

Ingela har levt med kronisk cancer i snart tre år. Ovissheten om framtiden är det som är svårast att hantera, säger hon. Rehabveckan hjälpte henne att kunna leva mer i nuet.

Jag diagnostiserades med follikulärt lymfom för snart tre år sedan. Den är långsamväxande och prognosen är god, men det är en kronisk sjukdom som jag vet kommer att leda till döden. Jag vet bara inte när. Jag kan leva i ett par decennier till, men det kan också gå snabbt. Det är den ovissheten jag måste leva med och det är svårt. Det är en tung ryggsäck att bära som inte bara påverkar mig, utan hela familjen.

Svårt att leva med kronisk cancer

Jag arbetar heltid och har inte behövt vara sjukskriven, jag har en aktiv fritid och är glad att jag mår så bra. Men cancern finns där konstant i bakhuvudet.

Jag är en person som vill ha kontroll. Det jobbigaste med att leva med kronisk cancer är att jag inte har det. Det är svårt att hantera. Hade det varit en cancer som gått att bota hade jag kunnat fokusera på att ta mig igenom behandlingarna och bli frisk, men så är det inte.

Det var min läkare som sa till mig att söka cancerrehabilitering för att få stöd att leva med cancern, men de rehabprogram som regionen erbjöd passade inte mig eftersom de riktade sig till dem som är botade. Jag behövde få träffa andra i samma situation som jag. När jag googlade runt hittade jag CancerRehabFonden som erbjöd rehabveckor för oss med kronisk cancer.

Avgörande möten och stöd

Rehabveckan var så proffsig och bra rakt igenom. Samtalen med de andra betydde så mycket. Jag var bland de yngsta där och den enda som inte hade biverkningar av sjukdom eller behandlingar. Flera hade spridd cancer och det var så otroligt värdefullt för mig att få träffa dem och se hur levnadsglada de var. Det var inget gnäll, bara livsglädje. Det tog jag med mig starkt från mötena med de andra. Jag lever och jag är inte cancer.

Psykoterapeuten var superbra. Han var så rättfram och ärlig och samtidigt så genuin. På bara ett samtal förstod han hur jag funkar och vad jag behövde. Han lärde mig att plocka isär rädslan och dela upp den så att jag bättre kan hantera den. Yogan och övningarna i medveten närvaro var också bra för mig. Framför allt andningsövningarna har jag fortsatt att använda mig av. Den vackra miljön och naturen betydde också mycket. Att få landa i lugnet och stillheten.

Att drabbas av cancer är inte längre svart eller vitt

Cancer är på något sätt så svart eller vitt i människors medvetande, men vi är många som lever länge med cancer idag. Det är viktigt att få prata om det för att öka förståelsen för hur det är. Jag har varit orolig för att andra ska tro att jag är sämre fungerande nu, det blir så lätt fokus på sjukdomen, men det är inte så. Det är snarare tvärtom. Jag är bättre fungerande nu när jag fått perspektiv på livet. Det finns ett annat lugn i mig. 

Jag är tacksam att jag fick möjlighet att åka på en rehabvecka och att jag får dela med mig av mina erfarenheter. Min läkare säger hela tiden till mig att leva och cancerrehabveckan lärde mig det.