Småbarnsmamman Ida drabbades av kronisk cancer

Cancerrehabilitering | 2021-01-05

Småbarnsmamman Ida behövde stöd för att kunna hantera rädslan för återfall i kronisk cancer. När vården inte hjälpte henne med det blev rehabveckan räddningen, och att Ida kunde delta digitalt från hemmet var extra bra för henne och familjen.

Jag var föräldraledig med vårt andra barn när jag upptäckte att lymfkörtlarna i ljumsken var förstorade. Det var en aggressiv form av äggstockscancer som hade spridit sig i kroppen och som inte gick att operera. Jag genomgick sju cellgiftsbehandlingar och svarade bra på dem, men jag är ändå inte friskförklarad. Idag lever jag med en kronisk cancer, med stor risk för återfall.

Under behandlingarna stoppade jag undan alla jobbiga känslor. Som förälder till en sexmånaders bebis och en tvåårig son hade jag heller inte tid att stanna upp, tänka eller gråta. Deras behov kom först. Men efter behandlingarna blev det svårare. Jag behövde lära mig att leva med cancerspöket, att kunna hantera en ständigt närvarande rädsla för att cancern skulle komma tillbaka, men ingen inom vården pratade med mig om det. När jag kom i kontakt med CancerRehabFonden förstod jag att det fanns stöd att få för oss som lever med kronisk cancer, och jag sökte plats på rehabvecka.

Så här i efterhand har jag förstått att det som gjorde att jag sökte till veckan inte var det som jag behövde mest. Jag ville ta kontroll över det jag kunde i min livssituation genom att se över kost och livsstil, men jag åt redan bra och levde hälsosamt. Det jag behövde var de andra bitarna. Att få koll på min inre kompass, lära mig att ta tid för att lyssna inåt, ta reda på vad jag och min kropp behöver just idag för att må så bra som möjligt.

Föreläsningar och guidade övningar spelades in, så jag har kunnat gå tillbaka till dem igen i efterhand. Idag använder jag mig till exempel regelbundet av andningsteknik som hjälper mot stress. Rehabveckan har varit positiv inte bara för mig utan för hela familjen. De ser att jag är mindre orolig och det sprider ett lugn också hos dem.

Det var skönt att i lugn och ro kunna krypa upp i den egna soffan hemma med en kopp te och koppla upp sig mot de andra. Många som lever med kronisk cancer mår mycket sämre än jag, i det här formatet kan man till och med delta från sin säng om man behöver. Dessutom går det alltid att koppla ifrån sin egen bild om man blir för trött. Att vi befann oss i hemmiljö gjorde det tryggt och lätt att bara vara sig själv. Det blev en omedelbar närhet i gruppen. Skärmarna mellan oss var inte ett hinder, snarare blev det lättare att öppna sig och prata om allvarliga ämnen direkt.

När jag först sökte till en rehabvecka tyckte jag att det lät underbart att få åka iväg själv och bo på en vacker gård på Österlen. Med så små barn som jag har finns inget utrymme till egen tid för reflektion i vardagen. Men samtidigt är fem dagar en lång tid att vara ifrån dem, så den digitala veckan passade mig mycket bättre. Jag fick det stöd jag behövde samtidigt som jag kunde fortsätta vara en del av familjelivet.

/ Ida