En cancerdiagnos drabbar alla i familjen

Cancerrehabilitering | 2023-05-18

Foto: Camilla Hanve.

Det var tungt för hela familjen när Sagas mamma fick cancer. Pandemi och isolering gjorde det extra tufft, men rehabveckan gav mamman verktyg att blicka framåt efter behandlingarna. Det här är Sagas berättelse.

Det var verkligen svårt för alla i familjen när mamma fick cancer. Hon har alltid varit stark, den som fixat och den som jag har kunnat vända mig till när jag har behövt råd eller hjälp. Jag minns att det var en surrealistisk känsla, man tänker inte att något sådant ska hända en själv, och man kan inte förstå hur det är förrän man själv varit med om det. Jag vill inte ens att någon ska förstå det, för det är så hemskt. Det är jättejobbigt att vara barn till en förälder som drabbats av cancer, tungt att brottas med att ens mamma är så sjuk.

När corona kom var vi tvungna att hantera hela den samhällsgrejen också, med allt som det innebar. Jag var ung, bara drygt 20 år, och hade nyligen flyttat hemifrån, men på grund av smittorisken behövde mamma bo ensam i min lägenhet och jag fick flytta tillbaka till min pappa och syster. Det var så dubbelt och mycket känslor kring det. Vi skulle plötsligt bo tillsammans igen, men utan mamma. Jag ville helst bo i min lägenhet, mamma ville inget hellre än att bo hemma och min pappa och syster var glada att jag bodde med dem, samtidigt som de ville att mamma skulle vara där.

Hon var helt isolerad, men vi var också mycket isolerade för hennes skull. Jag hade precis börjat ett liv utanför familjen, börjat hitta min egen väg och så blev den avbruten. Det blev en krock för mig att vilja vara en normal ung person och samtidigt hela tiden tänka på att göra det som var bäst för mamma. Det var tufft, men det var inte jag som hade det värst, det var hon.

När mamma flyttade hem igen efter att behandlingarna var över tänkte vi att nu blir det lättare, nu får vi ta hand om henne, men det var egentligen då allt började för oss i familjen. Innan hade ju mamma varit tvungen att klara sig själv så vi hade inte riktigt sett hur dåligt hon mådde och hur sjuk hon var. Det var ganska många bakslag innan hon blev bättre.

Det var först på rehabveckan som hon fick möjlighet att prata med andra cancerdrabbade och hon tyckte verkligen om det. Den förståelse och bekräftelse hon mötte under veckan var bra för henne. Att få höra att andra upplevt samma eller liknande, att det faktiskt var så jobbigt som hon mindes det, att hon inte hade hittat på det utan att det var sant. Vi i familjen kunde inte förstå det på samma sätt som de hon träffade under veckan. Hon fick verktyg för att kunna känna glädje i nuet och blicka framåt. Att leva medan man lever – det är hon bra på nu.

Och så har hon blivit mormor! Vi bor nära varandra så hon kan vara mycket tillsammans med oss. Mamma är den viktigaste personen i vår dotters liv, efter mig och hennes pappa.