Jag fick malignt melanom i ögat

Cancerrehabilitering | 2023-11-08

Nanne drabbades av malignt melanom i ena ögat och det opererades bort. Efteråt kände hon sig inte längre som sig själv. Mötet med de andra på cancerrehabveckan gjorde det lättare att bära sorgen hon bar på och att gå vidare.

Det började med att jag fick synrubbningar i ena ögat, ljusfenomen som dök upp när jag blundade och på morgonen när jag vaknade. Sedan började de dyka upp även på dagarna, som ett glitter i utkanten av ögat, som när man ser solreflexer i vatten. Då bokade jag tid hos en ögonläkare. När han berättade att jag hade en tumör var det som att någon drog ner en rullgardin.

Jag hade malignt melanom i ögat, en mycket ovanlig form av cancer. Den kan behandlas genom att man opererar in en radioaktiv platta i ögat, som sitter där i några dagar och strålar tumören, men jag var rädd för spridningsrisken och ville hellre opereras. Knappt två veckor senare låg jag på operationsbordet och 24 timmar efter det satt jag hemma i min soffa, utan mitt ena öga. Det var hemskt och traumatiskt. Sedan började den tuffaste resan.

Tiden efter operationen

Ingen hade berättat om eller förberett mig på tiden efter operationen. Hela den psykiska biten och allt känslomässigt som ska hanteras. Det var som att de släppte ut mig med en kroppsdel mindre och sa ’hej då och lycka till’. Jag kände mig vilsen, tappade bort mig själv och ville bara vara hemma med min familj samlad runt mig, helst hela tiden. De var min stora trygghet. Vid ett tillfälle messade en kompis och skrev att hon saknade mig och jag svarade att jag saknar mig också, det var precis så det kändes. Efter det skrev jag några rader som följt mig under resans gång: Jag hamnade i en storm, gick vilse & tappade bort mej själv.
Nu har jag hittat vägen tillbaka. Det ska bli skönt att komma hem, jag har saknat mej.

Ett svårt dilemma, som jag tror alla upplever som hamnar i en sådan här situation, är att vilja dela med familjen men samtidigt inte för mycket, för man vill inte att de ska må dåligt. Men det gör de ju ändå, de har sin resa. Jag fick ångest över att jag hade ångest och hade behövt vägledning kring vilken hjälp jag kunde få, men i stället fick jag ordna allt själv. När jag hade gråtit färdigt kavlade jag upp ärmarna, blev som en robot, kontaktade vårdcentralen för läkare och psykolog och fixade det som behövde fixas.

Rehabveckan med CancerRehabFonden

Det viktigaste för mig under cancerrehabveckan var att träffa alla andra. Jag har pratat mycket med familj och vänner och det är jättehärligt att ha det stödet, men det här var något annat. Att möta människor som vet exakt vad man går igenom gör att man direkt får en kontakt och samhörighet. Jag kände mig trygg, förstådd och att jag var på exakt rätt plats, med rätt människor vid rätt tidpunkt. Och att höra de andras berättelser gav mig perspektiv på min egen situation. Jag kommer alltid ha kvar en oro över att cancern ska komma tillbaka, men jag känner mig inte lika ensam längre. Jag har accepterat att det är som det är och sorgen känns inte lika tung. 

Mycket av fokus under cancerrehabveckan låg på att blicka framåt, få olika verktyg för att hantera ångest och kunna gå vidare. Det var vad jag behövde. Det var också roliga stunder. Att man kan skoja och skratta i den situationen man befinner sig i, det är jätteskönt.
Vår fina vecka tillsammans med alla varma människor, inspirerande god mat, yoga, vackra omgivningar och samtal gav mig kraft och energi. Jag kände mig starkare när jag åkte därifrån, taggad på livet och otroligt tacksam. - Nanne

Vill du att fler cancerdrabbade ska få hjälp med rehabilitering? Swisha en gåva till CancerRehabFonden