Mitt i livet och nyligen mamma drabbades Leine av lungcancer

Cancerrehabilitering | 2023-03-13

Leine hade nyligen blivit mamma till två efterlängtade flickor när hon drabbades av obotlig lungcancer. Rehabveckan hjälpte henne hitta det lugn och tid till reflektion hon behövde.

Jag upptäckte en knytnävsstor knöl på min hals när jag var på väg till ett bröllop. Halsbandet jag satte på mig fastnade halvvägs upp till örat och jag förstod att något var fel. Jag hade drabbats av lungcancer, den var obotbar och prognosen var att jag hade sex till tolv månader kvar att leva. Först behandlades jag med cytostatika, efter varje omgång mådde jag så dåligt att jag var inlagd, sedan började jag med målinriktad medicin och nu går jag på kontroll var tredje månad. Det har blivit lättare med tiden, men man vänjer sig aldrig riktigt. Tiden från röntgen tills man får svaret är jobbig.

Finns du kvar i morgon mamma?

Tre år tidigare hade vi äntligen blivit föräldrar till två flickor genom adoption. Jag har aldrig känt att det har varit orättvist att just jag har fått cancer, men jag har känt att det har varit orättvist mot mina barn, som redan hade haft en tuff uppväxt innan de kom till oss.

När de fick veta att jag var sjuk frågade yngsta dottern varje kväll Finns du kvar imorgon mamma? Det var väldigt svårt att svara på det, för jag var säker på att jag inte skulle överleva, men jag sa Ja, vi ses imorgon. Det tog fyra år innan vår dotter ändrade till Vi ses imorgon när hon gick och la sig och det tog flera år innan jag vågade tro på att jag skulle finnas kvar.

Vi hade behövt stöd både jag och min familj, men det fanns egentligen inget att få. Och jag kände ett jättestort behov av att få träffa någon annan i samma situation som också hade barn, men vården kunde inte erbjuda det. Jag har engagerat mig både i RCC (Regionalt cancercentrum), Lungcancerföreningen och varit med och startat Kraftens hus, som är en plats för cancerdrabbade, av den anledningen. Möjligheten till stöd och rehabilitering ser så olika ut över landet, så ska det inte vara.

Cancerrehabilitering gav viktiga möten med andra drabbade

CancerRehabFondens rehabiliteringsvecka var så fantastisk att det är svårt att sätta ord på. Jag hade egentligen velat åka för länge sedan, men det har varit svårt att lämna barnen, de har varit oroliga att vara ifrån mig.

Gruppsamtalen med psykolog var särskilt bra. Jag fick öva på självmedkänsla, som är så svårt att ha, men det kunde man verkligen ha där, och i mötet med de andra och deras berättelser insåg jag att ingenting är för evigt, saker kommer att förändras.

Jag tror att samtalet med andra i samma situation kan vara väldigt läkande. Det är jätteviktigt att få träffa andra, känna att man inte är ensam i detta och att få utbyta erfarenheter och tips. Många som var på veckan hade aldrig fått göra det tidigare.

Jag var förvånad över hur yogan kunde göra så stor skillnad så snabbt. Jag är oerhört stel och fick kramp i början, men redan efter någon dag började det släppa och rörligheten blev bättre. Jag har försökt att fortsätta med övningar hemma efter veckan. Sedan fick vi fantastisk mat som kändes väldigt nyttig. Jag äter mycket mer grönsaker nu, gör smoothies och äter nästan inga sötsaker alls längre.

Rehabveckan var en boost

Det var otroligt skönt att få åka i väg, få ägna tiden åt mig själv i en hel vecka och bara göra nyttiga saker för mig. En boost som jag levde på länge efteråt. Jag har lätt att tacka ja till saker och ta hand om andra, men jag har börjat lära mig att lägga in fria dagar. Det är något som växt fram efter veckan att jag måste vara snäll mot mig själv, för jag orkar inte annars.

Alla räknade ut mig det första året, inklusive jag själv, men med precisionsmedicin har min sjukdom kunnat hållas under kontroll i nio år nu, och det är ovanligt länge. Jag har fått bli mormor, jag vågar tro på att jag kommer att få fylla 65 år och till sommaren tar min dotter studenten. Det var något som jag aldrig trodde att jag skulle få uppleva.