Sviterna efter cancer sitter i så länge

Cancerrehabilitering | 2024-01-19

Maries njurcancer gick att operera bort, men trots att hon friskförklarades och började jobba heltid igen så mådde hon inte bra. Rehabveckan hjälpte henne att hitta tillbaka till sig själv.

Min cancer upptäcktes tidigt. Den är del av en större diagnos och jag visste att cancer i njurarna kunde uppstå, så jag var beredd när de hittade den lilla soliden. Jag hade en bra läkare som förklarade att cancer i njurarna utvecklas långsamt och jag kände mig lugn. Men vid en kontroll efter sex månader hade den växt med 50 procent och läkarna ville ta bort den. Då började jag känna mig mer orolig, då var det som att jag förstod att jag hade cancer.

Jag opererades, friskförklarades och gick tillbaka till att jobba heltid, men jag blev inte glad. Jag kunde inte hitta tillbaka till mig själv. Operationen kan låta lätt, men det är en ganska omfattande sak att gå in i ett organ även om det sker genom titthålsoperation. Det är mycket som gör ont efteråt. Fysisk smärta men också mentalt, en rädsla och en allmän känsla av svaghet i kroppen. Det var en röra av känslor och tankar och det gick inte att reda ut vad som var vad.

Jag tänkte att CancerRehabFondens rehabvecka skulle vara bra för mig, men jag funderade också på om jag var rätt person att få en plats. Jag tänkte att det fanns de som lidit mycket mer och som gått igenom långa svåra behandlingar. Jag åkte till veckan med lite skuldkänslor för att jag fått chansen, blandat med en låg livskänsla. Men jag hade inte behövt vara orolig. Det fanns inget dömande hos gruppen jag mötte, varken hos ledare eller hos deltagare. Det fanns bara en stor medkänsla hos, och med, alla. Det fanns andra som haft det mycket värre än jag, men det var någon bit i mig som var trasig. Alla har sin kamp på något sätt.

Jag är så glad och tacksam för rehabveckan. Den gav mig nycklar till välmående och tydliga verktyg för att hitta tillbaka och fördjupa relationen till mig själv. Jag lärde mig att identifiera och acceptera känslor, inte gömma undan dem som jag gjort tidigare. Det var så många känslor som kapslats in.

Det var en tillåtande atmosfär och en fin stämning under hela veckan. Vi som var där var alla i olika åldrar, med olika bakgrund och från olika delar av landet. Många hade som jag upplevt en inre stress trots att de var friskförklarade. Veckan fick oss att förstå att vi inte är ensamma om våra känslor och att man får vara deppig fast man är frisk. Jag är en person som i vanliga fall inte är bekväm med att sätta mig i en ny grupp och dela med mig av mina känslor, men det var så bra att få vrida och vända på saker, se ett ljus, tillsammans med de andra och under professionell handledning.

Jag kommer från ett högpresterande yrke, jag är van att leverera. Till en början kändes veckan lite oklar för mig och det gjorde mig orolig. Men sista dagen och tiden efter blev det tydligt att veckan var precis vad jag behövde. Det var rätt nivå för att vi skulle kunna ta till oss kunskap, ta med den hem och använda oss av den i vardagen. Det var inte så krångligt utan konkret och lätt. Om jag börjar känna mig låg eller trött nu så går jag tillbaka till det vi gjorde, lärde oss och berättade för varandra under veckan och tar hjälp av det. Mat som är bra för mig, samtal, träning och återhämtning har varit något att haka upp livet på efter veckan.

Det tog två år efter operationen innan jag åkte på rehabveckan och det kändes som en så lång tid. Men att jag åkte i väg så pass långt efter att jag opererades gav mig också tillfälle att förklara för människor runt om mig sådant som jag inte hade kunnat förklara innan. Hur cancern påverkat mig och hur jag mådde. Att sviterna efter cancer sitter i så länge som det gör blev klart för både mig och alla i min omgivning.